skip to Main Content
När Pressen Tränger Sig På.

När pressen tränger sig på.

Vad som stressar en människa kanske inte alls berör en annan. Kan två kollegor som är olika leva sig in i varandras världar? Det beror på hur lyhörda de är, hur väl de i sin grundpersonlighet kan känna in och strävar efter att bevara relationen. 

Om bådas grundstressnivå är låg kommer de att reagera på mycket av det som händer i omvärlden. Jag brukar beskriva det som att ”ens hus då är byggt nära strandkanten”. Om solen skiner och vågorna sakta kluckar  är detta läge underbart. Du upplever intensivt det vackra med alla sinnen och kan hämta kraft. Blåser det däremot upp till storm är det inte lika angenämt längre. Då, när det är obekvämt och skrämmande, kommer inlärda stressbeteenden upp till ytan. De finns i vårt undermedvetna och det är inte säkert att personen själv är medveten om beteendeskiftet. Vissa ingredienser kan dyka upp i olika typer av situationer och fungerar då som triggers. Stressbeteendena spelas upp som gamla manus, väl inövade. Det är den närmaste omgivningen som får uppleva dess effekter. Det består inte av något konstruktivt, utan sprider istället en negativ energi och kan generera att andras inlärda stressbeteenden också kickar igång. De finns både i våra hem och på våra arbetsplatser. Det är så mänskligt, men oerhört dränerande på energi och tar fokus från det som vi skulle kunna ägna oss åt.

I samband med förändringar, t ex omorganisationer som pågår länge, är det vanligt att det är ”stressbeteendena” som efter en tid kliver in genom dörren till jobbet. Människor tycks förändras. Vi börjar beskriva kollegor och chefer med ord som kännetecknar deras mörka sidor, som om det vore deras grunddrag som människa. ”Han är ju så negativ, gnäller och ser problem, en riktig bakåtsträvare” eller ”Vad gör hon instängd på sitt rum hela dagarna, utan att informera oss vad som är på gång?” Det tycks råda en omedvetenhet om själva tillståndet. Det är lätt att bli fast och blockerad, utan verktyg att kunna stanna upp och betrakta det hela lite mer objektivt utifrån. Att bli medveten om sina egna och teamets stressbeteenden är fundamentalt för utveckling.

Nu när pandemin fortfarande har oss i sitt grepp hör jag att flera organisationer börjar uppleva en form av energilöst tillstånd. Som självförverkligande människor i ett modernt samhälle som inte upplevt krig på hundratals år är vi vana att kunna styra över det mesta. Där det är mörkt tänder vi lampor. Där det råder faror ordnar vi skydd. Sedan tycks vi ägna oss åt det som ytterligare förverkligar oss. Vi har rest, upplevt och inspirerats under lång tid. Om aktivitet efter aktivitet med korta njutningar har lett till tomhetskänslor har vi bara kunnat öka tempot. Tills nu.

Ett virus – Var det verkligen något sådant som skulle sätta käppar i hjulet för så många? Det hade ingen riktigt kunna tänka ut. Flera intressanta effekter har det gett. Ett samhälle som plötsligt började använda en mängd digitala verktyg som sedan länge funnits tillgängliga. En planet vars natur snabbt började återhämta sig så att människor i vissa städer för första gången fick se en blå himmel!

Men nu har det pågått ganska länge. Det fanns allt en förhoppning om att efter sommaren måste det ju ha ordnat upp sig, återgått till det normala, till den önskade normen. Men så tyckte inte viruset, Folkhälsomyndighetens rekommendationer till trots. Och nu tycks vissa företag ha fått nog. Nu räcker det. Nu bara återgår vi till det normala. Nu lever vi på.

För de organisationer där distansarbetet fortsätter har det blivit olika reaktioner bland människorna. De som är mer introverta hämtar energi från sin insida och har inte behov av att ha ett ständigt, pågående utbyte med andra. För dem kan ett möte på teams någon gång per dag och sedan möjlighet att arbeta ostört vara en dröm som blir sann och innebära ökad effektivitet i genomförande. För de som är extroverta och får energi från att träffa andra människor och som blir kreativa av att lösa utmaningar ihop med andra, kan ensamheten hemma på sikt skapa tyngdkänslor och sorgsenhet, som om man är helt avskuren från sitt sammanhang. En mycket pressande situation.

Utifrån ett ledningsperspektiv sätts här både upplevelsen av tillhörighet till varumärket och känslan av meningsfullhet i uppdraget på prov. Om grundarbetet inte är genomfört i organisationen på riktigt, ökar behovet av yttre styrning för att “hålla koll” på medarbetarna. Det kan skapa stress i sig att inte känna tillit och dessutom behöva vara på distans. Arbetas det eller passar man på att tvätta och promenera? Här kommer själva utfallet som visar om värdegrunden håller även på individnivå och om varje ledare har ägnat tid åt den enskilde medarbetaren som då blivit sedd, förstådd och upplever motivation att för egen maskin utföra jobbet.

Robert Hogan på Hogan Assessments talar i sin forskning om stressbeteenden i form av rörelser:

  • Att röra sig bort från andra (skärma av)
  • Att röra sig mot andra (agera ut)
  • Att röra sig till andra (söka stöd)

En medarbetare som till vardags är social, omtänksam och känner samhörighet med andra kan i en annorlunda vardag med mycket ensamarbete uppleva otrivsel och börja uppträda på ett annat sätt. Om det finns utåtagerande stressbeteenden kan den ”snälla” mamman bli kravfylld, hård och villkorslös eller om det mer ligger i rörelsen bort från andra, upplevas som frånvarande, kall och likgiltig. Att detta i sin tur skapar förvirring hos de närmaste är inte konstigt. Hos yngre barn kan det väcka rädslor på ett omedvetet plan. I detta fall har det ju inte ens med familjen att göra.

Det är inte ovanligt att ha stressbeteenden inom samtliga rörelser. Det kan innebära att beroende på situation kanske en chef 1. avskärmar sig 2. går till personangrepp och blir en besserwisser eller 3. blir osäker och frågar alla om råd innan beslut. Flocken blir förvirrad och under redan pressade förhållanden skapas ännu mera oro. Om ett team har ett uppdrag som handlar om exempelvis säkerhet eller andra människors hälsa kan det få allvarliga konsekvenser för den som varumärket är till för.

Hur lär man sig som barn att hantera farofyllda situationer? Det vanliga är att härma de vuxna. Ingen av oss har haft 100% mogna och sunda föräldrar. Inte lyckas vi leva upp till det heller när vi själva får barn. Vi är ju bara människor, trots allt. Det är naturligt att då och då få uppleva mindre charmiga sidor hos sig själv eller hos den andra föräldern nu komma till uttryck hos barnen. Ta familjen som när det uppstår något jobbigt i relationer sticker huvudet i sanden, likt en struts, och hoppas att det hela är över eller bortglömt imorgon. Inte är det konstigt att barnet då i liknande sammanhang lär sig att bli undvikande (försiktig) eller avskärmad (likgiltig).

Så vissa delar i vår personlighet är arv, medan andra är miljöbetingade. Det vi lär in som små skapar fasta vanor som är svåra att ändra. Om vi vill jobba med vår egen, personliga utveckling behöver vi först bli medvetna. Detsamma gäller för att förebygga problem i ett team, vilket annars kan påverka både verksamhetens resultat och kultur negativt. När vi förstår hur vi reagerar under press och vilka effekter det får, behöver vi kunna visualisera hur det skulle kunna vara istället. Vad är det önskvärda? Sedan krävs viljan till förändring, energin och lusten som krävs för att skapa mobilitet. Sista pusselbiten är vägen dit, verktyget att faktiskt förändra ett beteende i vardagen. Hur ska jag göra konkret? Hur tränar jag? Detta kan man strukturerat jobba med i coachning, både professionellt och privat.

Mitt i den rådande, för många annorlunda, vardagen finns en överraskande glänta här och var. Enbart det egna sällskapet kanske för en del känns ovant och till och med oönskat. Tankearbetet kan vara som ett ständigt pågående maskineri, en brusande fors. Vem är du i det här? Är du dina tankar? Eller kan du ha ledarskapet över dem? Finns små stunder av tystnad emellanåt? I de mellanrummen finns en möjlighet till en annan typ av upplevelse. Till ett djup där det råder stillhet. Där idéer och insikter från ditt inre får en möjlighet att komma upp till ytan. Naturen hjälper dig att hitta sådana stunder. Där du inte tänker febrilt, utan är. Överraska dig själv med att stanna kvar en stund i gläntan när du väl hittar den. Det ger dig en kraft som många människor i ständig aktivitet sällan upplever. Det spiller över något gott till både din egen och jobbets känsla av meningsfullhet. Det som vi så alla väl behöver.

Reflektionstips

  • Hur påverkas du av den pandemi som råder? Jobbar du hemifrån? Vilka effekter har det på dig? Kan du bottna i och förstå varför det blir så?
  • Kan du känna igen dig (oftast genom vad människor i din närhet upplever och talar om för dig) i några av de stressbeteenden som Robert Hogan i sin forskning kartlagt som vanligt förekommande på en arbetsplats?

Ombytlig: är entusiastisk i början för att sedan tappa i energi och lätt bli besviken

Skeptisk: fokuserar på fel och brister, tvivlar

Undvikande: drar sig undan andra och vill minimera risker

Avskärmad: blir oberoende och fokuserad, kan verka likgiltig

Passivt aggressiv: knyter handen i fickan och känner irritation, men visar inte det utåt

Arrogant: blir starkt självhävdande med pondus och behov av inflytande

Manipulativ: agerar charmigt och risktagande för att få sin vilja igenom

Dramatisk: agerar socialt självsäkert och färgstarkt med inslag av att dominera

Excentrisk: kan agera okonventionellt och oförutsägbart med originella idéer

Perfektionistisk: blir petig, kritisk och överdrivet samvetsgrann

Osjälvständig: är alltid anspråkslös och hövlig gentemot ledning, ifrågasätter sällan

  • Har du upplevt effekten av något av dessa stressbeteenden hos någon annan? Vad händer med dig när de pågår?
  • Finns det något stressbeteende hos dig som du skulle vilja bli mer medveten om och förändra för att känna en ökad lycka?
  • Har du upplevt “en glänta” på sistone? Vad gav den dig?
Back To Top